Mänskliga rättigheter - För vem?

Mänskliga rättigheter – För vem?

2009 bekräftade Socialstyrelsen att elöverkänslighet är ett funktionshinder, med definitionen: ”Begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen.”

I Sverige finns ca 300 000 personer enligt Socialstyrelsen som är el- och strålningsöverkänsliga, egentligen ska benämningen strålningsskadade eller strålningskänsliga användas, som mer belyser verkligheten. ”När det gäller begränsningar hänvisade till besvär relaterade till elektromagnetiska fält vidhåller Socialstyrelsen sin hållning för handikappfrågor, att avsaknad av bevisning om samband mellan exponering av elektromagnetiska fält och besvär inte får leda att enskilda undanhålls det stöd som vederbörande är i behov av.

Utgångspunken för handikapppolitiken är just det miljörelaterade, relativa handikappsbegreppet, dvs att funktionshinder inte ses som en egenskap hos individen utan att begreppet betecknar brister i mötet mellan individens förutsättningar och den miljö hon befinner sig i.”

”En funktionsnedsättning kan påverka livets alla skeenden och förutsättningar för delaktighet i samhället, men människor med funktionsnedsättningar ska inte handikappas på grund av att vårt samhälle diskriminerar. Handikapprörelsen har tålmodigt väntat på att samhället även ska vara till för dem, att personer med funktionsnedsättning ska kunna delta på samma villkor som andra”.

I Riksdagen skrivs flera motioner om elrelaterad ohälsa och förslag till åtgärder. Man tar upp elöverkänslighet eller ohälsa på grund av omgivningspåverkans kopplad till elektrisk teknik.

Utvecklingen av den trådlösa digitala tekniken har skapat mer och mer ohälsa som är kopplad till den nya tekniken. Ett flertal ingenjörer hos bl.a. Ericsson och SAAB som var med och utveckla den nya tekniken, är idag skadade för livet efter långvarig exponering, och den exponeringen har inte minskat de senaste åren utan tvärtom ökat ännu mer. 

Ericsson, Saab och Nokia m.fl. är mycket medvetna om ohälsan från trådlös teknik, men ekonomiska vinster förtränger problemen.

Elrelaterad ohälsa är människor som är överkänsliga mot elektromagnetiska fält och mikrovågsstrålning. I vårt trådlösa samhälle av idag har många av dessa strålningsskadade människor få platser där de kan vistas, må bra eller känna mer välbefinnande.

I FN-konventionen står det, en stat som har antagit konventionen ansvarar för att rättigheterna förverkligas på alla samhällsnivåer, i regioner och landsting och alla landets kommuner. Konventionen kan användas som riktlinjer för vilka åtgärder som behövs för att människor med funktionsnedsättning ska få mänskliga rättigheter uppfyllda. 

Sveriges Riksdag antog konventionen 13 november 2008. 

Att skapa lågstrålande zoner i kommuner tillhör de mänskliga rättigheter som FN-konventionen påbjuder, men vem är intresserad av att en del el- och strålningsöverkänsliga personer upplever ett helvete från mobilmaster och övriga basstationer i samhället idag 2011. I varje fall inte de styrande i kommunala och statliga myndigheter, riksdag eller regering, som styrs och påverkas av mobilindustrins lobbyister. FN-konventionen är en saga, verkligheten något annat. 

 ”Mobilindustrin omsätter över 3 biljoner dollar årligen. Forskningen förvandlas till ett meningslöst skådespel, ett gigantiskt slöseri med resurser, försöksdjur som plågas i onödan. En liten klick av experter har på oklara grunder getts domarrollen över de risker vi utsätts för.

I kläm för industrins vinstbegär, kommer de som skadats hårt av tekniken, de elöverkänsliga, de som fått hjärntumörer eller de som utvecklat andra sjukdomar,” skriver Mona Nilsson i en artikel om förnuft och oförnuft.

Egon Reiver