fredag 10 mars 2017

Miljön och dess konsekvenser.


Hur angeläget är det med en bra miljö? 
Hur ofta gör vi en miljökonsekvent bedömning om hur miljön är runt omkring oss och hur den påverkar vår hälsa, naturen och djurens värld?

Enligt svensk lag krävs en miljökonsekvensbeskrivning, för all verksamhet som påverkar miljön, men verkligheten är något annat.

Vilket ansvar tar då myndigheter för att skydda människor och miljön mot skadliga former av el- och elektromagnetiska fält, samt elektromagnetisk strålning?
Strålskyddsmyndigheten SSM talar i små ord om ”försiktighetsprincipen”, men i övrigt följs de råd som marknaden styr.
Försiktighetsbeskrivning finns i svensk lagstiftning, i Miljöbalken 2 kap. 3§. 
Så länge marknaden styr våra myndigheter, så gäller marknadens budskap att riskerna är så små att det är försumbart. Men någon garanti för att elektromagnetisk strålning är ofarligt, vill ingen skriva under på. 
Så är också med vagabonderande strömmar, som lätt sopas under mattan.
All seriös vetenskapliga forskning visar att den elektromagnetiska strålningen innebär allvarliga risker för människan och miljön på sikt vid exponering. 
Den har ökat lavinartat och en hel generation exponeras idag, ända från fosterstadiet i nivåer som ingen tidigare blivit utsatt för. Vem tar ansvar?
Många människor känner av mikrovågsstrålningen genom bland annat huvudvärk, trötthet, eller är speedade och har svårt att koppla av eller sova, utan att förstå den troliga orsaken.

Sverige har tillträtt flera av Europarådets konventioner, dock inte alla. 2011 antog Europarådet resolution 1815, som innebar att medlemsländerna skulle informera om risker med elektromagnetiska fält och strålning, men det har Sverige inte efterlevt. Av vilken anledning har Sveriges Riksdag och Regering försummat detta, beror det på ekonomiska påtryckningar från telekommarknaden eller saknas intresset för bra miljö och en motiverad folkhälsa?
Miljön handlar inte bara om utsläpp från fordon och flyg. Allt vi äter och dricker, allt vi sprider runt omkring och vår livsstil – är också en miljöfråga på ont och gott.
Få grundämnen är helt harmlösa. Många är giftiga, radioaktiva eller farligt reaktiva.
Det vanligaste är amalgam, som innehåller ca 50% kvicksilver (Hg), som inte bara snabbt bildar giftiga gaser, utan också upptas direkt genom hud och kroppens nervbanor.
Dagligen får vi i oss fluor (F), som fluorid finns i tandkräm, är giftigt också i låg koncentration.
För att inte tala om bly (Pb), som kan lagras i kroppen och orsaka svåra nervskador och kadmium (Cd), som hämmar produktionen av viktiga enzymer,


Att ta ansvar för en god miljö, gäller alla. Vi har endast Moder jord till låns, ett lån som vi inte får missbruka - den ska lämnas vidare till kommande generationer, som till våra barn och barnbarn.
/ Egon R.

onsdag 18 januari 2017

Funktionsnedsättning, ett ord utan större handling?



Ordet funktionsnedsättning är ett använt ord, där åtgärd och handling ofta saknar substans. 
Jag har vid några tillfällen stängt av ljudet på Tv:n och endast följa texten vid direktsända debatter, för att få en uppfattning vad som sägs. För den som är helt beroende av TV-texten, är detta mer eller mindre en katastrof. 
En del med hörselnedsättning kan läsa av läpparna på den som talar, men när de vänder sig bort, håller en hand framför munnen eller inte är i bild, finns det ingen information att hämta. Den information texten har är bara hälften om vad som sägs och ligger flera meningar efter vad bilden visar. Det är inte acceptabelt som mänsklig rättighet.

Jag har pratat med Hörselskadades Riksförbund (HRF), de är medvetna av problemet. Tekniken finns och den ska komma, men när, vilket år är frågan?  Vad det handlar om är viljan, pengar och politisk handling och beslut från våra folkvalda.

Åtgärder till de personer som drabbats av funktionsnedsättning är mycket varierande, men knappast högprioriterat. Bara som att ta bort P-tillstånd för många behövande som är rörelsehindrade, som har svårt att förflytta sig från A till B, då finns inte mycket förståelse från beslutsfattare?

Många personer med olika form av allergier och överkänslighet, räknas knappast in som intressanta medborgare, utan de får finna sig i att leva mer eller mindre osynliga i samhället. 

Att bli förnekad, förnedrad inte vara betrodd för allergi eller överkänslighet mot yttre påverkan, som många personer lider av, är ett dåligt bemötande och omänsklig handling.
Så länge ingen själv är berörd, gäller tydligen: ”Det gäller inte mej, det är inte mitt bord”, en egocentriskt handlande och trångsynt värdering.

Vissa organisationer lyckas dess bättre att göra sig hörda, medans andra organisationer försvinner delvis eller helt och förnekas i media-bruset. Det är inte detta samhället vi vill ha, livet är allt för kort för att inte tillvara ta alla möjligheter till att stödja och hjälpa varandra.

Egon Reiver