tisdag 12 mars 2019

Hur medvetna är vi egentligen?


En domstol i Rom beslutade tidigare att regeringen i Italien måste informera folket om de hälsorisker mobilanvändning kan medföra. Beslutet har inte överklagats utan välkomnades och har nu vunnit laga kraft. Enligt den advokat som drev målet är detta ett revolutionerande beslut, därefter har en lokal domstol beordrat en skola att stänga ner Wi-Fi. Domaren konstaterade att skolor med Wi-Fi är skadligt för barns hälsa och en bra lösning är att internetuppkoppling använd med kabelanslutning, vilket fler italienska skolor har börjat med.
I ett gemensamt pressmeddelande från tre italienska ministrar (hälsoministern, miljöministern och utbildnings- och forskningsministern), medger regeringen att det finns ett behov av att informera allmänheten om säker användning av mobiltelefoner.
Domstolen konstaterade även att den information som mobiltelefontillverkarna själva tillhandahåller är otillräcklig. En informationskampanj ska informera allmänheten om rätt sätt att använda mobilen samt att mobilens strålning kan orsaka allvarliga hälsoskador, enligt tidningen La Republicca.
När jag tar del av detta, är min fråga vilken kompetens den svenska regeringen och riksdagen har och om de har gjort någon miljökonsekvensbeskrivning över de skador och risker som mikrovågsstrålningen kan medföra?
Idag styrs näst intill all information från telekomindustrin via lobbyister till svenska myndigheter och rikspolitiker.
 Varför blundar de för rapporter, som när 157 vetenskapsmän och läkare samt 90 miljöorganisationer begär i ett gemensamt upprop, THE EMF CALL, nya gränsvärden för tillåten mikrovågsstrålning från master, Wi-Fi och mobiler mm? Idag gäller de rekommendationer för tillåten strålning från ICNIRP och SSM, som saknar skydd mot cancer, psykisk ohälsa och andra hälsorisker med långvarig exponering för strålningen. De skyddar enbart mot omedelbara uppvärmningseffekter av intensiv korttidsexponering. De skyddar industrin, men inte människors hälsa skriver Strålskyddsstiftelsen i ett pressmeddelande.
Som jag påpekat så många gånger tidigare: När, var och hur man använder sin mobiltelefon, har en avgörande betydelse på hur vår kropp kan exponeras av skadlig mobilstrålning.
Egon Reiver

onsdag 27 februari 2019

5G är inte förhandlingsbart


Telekomchefer ser risk att 5G försenas, stod det i en tidningsartikel i Smålands Tidningen 26/2 (och Hallpressen).
Enligt Ericssons vd Börje Ekholm riskerar Europa att hamna rejält på efterkälken, när det gäller 5G-teknik. Både Asien och Nordamerika ligger i framkant när det gäller utbyggnad. Som avslutning i artikeln sägs att säkerheten inte kommer att vara förhandlingsbar i 5G.
Vad innebär detta? Vid en utfrågning i den amerikanska senaten nyligen ställde senator Richard Blumenthal frågor om forskning om 5G:s säkerhet till representanter för telekomindustrin.
Svaret han fick var att det saknas forskning om 5G:s hälsopåverkan och som kan påvisa att 5G är säkert. Industrin har inte heller tagit något initiativ för att sådan forskning ska komma till stånd. Blumenthal konstaterade att man alltså famlar i blindo här, då det gäller säkerhet för människors hälsa av 5G:s strålning.
Idag driver telekomindustrin 5G som ett oetiskt olagligt experiment med människors liv och hälsa, ingen utredning av konsekvenserna för folkhälsan och miljön har genomförts. De har inte heller frågat om behovet, då 5G innebär ytterligare ökning av mycket högfrekvent strålning, där konsekvenser för folkhälsan är helt outredda. Forskare, vetenskapsmän och läkare från 36 länder skickade hösten 2017 en gemensam skrivelse till EU-kommissionen i vilken de kräver moratorium för utbyggnaden av 5G.
De varnar i skrivelsen för ”potentiellt allvarliga hälsokonsekvenser” i form av bland annat neurologiska effekter, infertilitet och cancer pga den ökande strålning som 5G innebär. De pekar också på att det saknas forskning som visar att utbyggnaden inte utgör en fara för människor och miljön. Följderna kan bli ”tragiska och irreversibla”, säger cancerläkaren och forskaren Lennart Hardell
Sveriges folkvalda regering och riksdag, samt berörda myndigheterna har lagt locket på och vill inte beröra säkerheten, då det kan störa utbyggnaden av 5G-nätet, för dem är det tydligen viktigare med en utbyggnad av 5G och infrastrukturen, än risker men ohälsan.
Den 19/12 2018 representerade jag och en kollega Elöverkänsligas Riksförbund vid ett samrådsmöte med Strålskyddsmyndigheten SSM, Folkhälsomyndigheten, Post- och Telestyrelsen PTS och Arbetsskyddsstyrelsen på SSM i Solna, där mötet gällde säkerhet kring 5G. Ett konstruktivt och bra möte, där olika vinklar fick läggas fram. SSM betonade också vikten av försiktighetsprincipen, när jag samtalade med dem.
Vad är då Försiktighetsprincipen? Strålskyddsmyndigheten säger följande: En svag misstanke om att långvarig mobilanvändning ökar risken för vissa tumörtyper. Även en svag misstanke om att magnetfält från kraftledningar, som ökar risken för barnleukemi. Flera oberoende forskningsrapporter pekar på att barn tar skada av strålningen från trådlös teknik, bara det är allvarligt.
NÄR – VAR - HUR vi använder den trådlösa tekniken är viktig, det betyder A & O för vår hälsa och välbefinnande.
Cancerforskaren ­Lennart Hardell säger: Det är viktigt att myndigheterna tar sitt ansvar, för att trådlös ­teknik ­används på ett förnuftigt sätt.

Egon Reiver, ordförande i Elöverkänsligas förening i Jönköpings län.

torsdag 6 december 2018

De osynliga barnen.


De osynliga barnen i skolan, är de barn som kallas hemmasittare. Barn som av olika anledningar inte klarar av den tuffa miljön i skolan.
I senaste Kalla fakta, beskrevs tydligt om Skollagen reglerar, vilka rättigheter och skyldigheter som gäller för barn, elever och vårdnadshavare och vad som står i lagen och vilka krav som ställs på huvudmannen för verksamheten.
Förordningar är ytterligare bestämmelser i skolfrågor från regeringen. Ansvar i skolfrågor är Skolverkets uppgift att stödja, implementera och ge råd kopplade till skollagen, förordningar och föreskrifter.
Varför uppstår då denna situation, där ca 5500 barn stigmatiseras, det vill säga att de faller utanför samhället?
Många kommuner som har det stora ansvaret, vill inte synliggöra problemet för de barn och ungdomar som har svårt att fokusera på skolarbetet.
Barn och ungdom som behöver en lugn skolmiljö, som ger dem trygghet, negligeras ofta. Detta är inget nytt problem, det har funnits länge. Det värsta är att problemet eskalerar hela tiden, ingen vill eller kanske inte kan ta tag i det av olika orsaker eller kanske avsaknad kompetens?
Sedan den nya skollagen från 2011 infördes, har det bara gått utför enligt Kalla fakta. Skolan är skyldig att erbjuda barn och ungdom individuella lösningar, skapa den hjälp som de så väl behöver. Detta är ett klart misslyckande för alla, barn, föräldrar, skolan och hela samhället.
De osynliga barnen döms till ett utanförskap i samhället, därför att många skolor och kommuner inte erbjuder till anpassade undervisningen, som de osynliga barnen måste få för att kunna ta del av undervisningen.
Enligt Kalla fakta har 4 av 10 skolor hemmasittande barn, någon förståelse för detta saknas tydligen hos de ansvariga? Problemet skapar stora kostnader för samhället, i en kostnadsberäkning kostar det samhället cirka 10 – 12 miljarder kr för att ingen tar tag i problemet, utan blundar eller hänvisar till andra. Problemet genererar kostnader för Socialen, anhöriga måste vara hemma från sina arbeten och ta hand om sina barn och på sikt kan kostnaderna skena iväg upp till 20 – 30 miljarder enligt Kalla fakta.
Alla barn har rätt till särskild hjälp och stöd i skolan. Alla barn klarar inte av den tuffa miljön i stora klasser, där tydligen alla ”ska vara lika”.
I statistiken existerar inte verkliga kostnader för hemmasittande barn? Det måste till mer långsiktiga lösningar för att lösa problemet, kostnader som får och måste kosta. Detta måste vara viktigare än typ skattesänkningar, som en del talar om.
Alla barn och ungdom har rätt till särskild hjälp, en individuell hjälp för att kunna gå vidare och utvecklas. Att bunta ihop stora klasser för ekonomisk vinning och glömma behov för individen, är ett stort samhällsmisslyckande.
Jag har talat med föräldrar, som lämnat in orosanmälan, föräldrar som förstår problemet för sitt barn. Från skola och kommunala myndigheter har oftast kommit till svar, ett oförstående svar och en total saknad av kompetens och förståelse. Alla har skolplikt men det måste också finnas förutsättningar.
Egon Reiver,

onsdag 3 oktober 2018

Vad betyder mänskliga rättigheter?


        

Varför driver inte politiker och svenska myndigheter frågan om mänskliga rättigheter, när det gäller svenska medborgare? 
Idag är det mest synlig funktionsnedsättning som prioriteras till viss del, men långt ifrån gällande behov.
Som osynlig funktionsnedsättning är bland annat nedsatt hörsel till dövhet. Visst finns det hjälpmedel, men det räcker inte.
Som exempel är TV-textning på direktsända program bristfällig, här ligger textningen ett par meningar efter tal och bild. Jag har själv testat med att stänga av ljudet på tv:n under programmets gång och de fodras inte mycket innan man tappar tråden vad som sägs och vad det handlar om.

När det gäller lokalnyheterna på SVT, här finns ingen textning mer än vid dålig ljudupptagning, tydligen för att hörande kan följa informationen.?
De personer med nedsatt hörsel och dövhet, varför är de inte berättigade till samma information som hörande???  
Det finns idag program som effektiv överför tal till textremsa snabbt och enkelt. Ibland undrar man varför det ska vara så här?

HRF, Hörselskadades Riksförbund, driver nu krav på lagstiftning om textning, för att väcka opinion och sätta press på både mediaföretag och politiker. 
HRF skriver vidare: Aldrig tidigare har det varit så enkelt att texta som idag och aldrig tidigare har det varit så många som vill ha textning i TV, på webben och i sociala media – såväl 1,5 miljoner hörselskadade som miljontals andra i landet.

Det är en självklarhet att hörselskadade ska kunna leva i full delaktighet och jämlikhet. 
Så frågan vilar tungt på våra valda politiker i riksdag och regering. Skärpning är det som behövs, alla har rätt att bli respekterade och få leva upp till mänskliga rättigheter.
/ Egon Reiver

fredag 31 augusti 2018

Vem bestämmer och vem styr samhället?

Tal om guld och gröna skogar.    Foto: Egon Reiver



Oftast när en rikspolitiker talar, är alla människor lika värdefulla. Med sin talande entusiasm misstänker jag att de inte menade alla, utan de flesta arbetande människor i vårt land.
En politisk ledare betonade vid ett tal, lika för alla för i nästa andemening tala om jobbskatteavdrag för dem som arbetar. De som får innestående lön (pension) berörs inte. hur kan man då säga ”LIKA FÖR ALLA”?
Vilka politiker talar om de människor som inte kan vara ute på gator och torg, som inte kan synas i samhället? Än har jag inte hört en enda stavelse om det i årets valrörelse. Politiker är som de alltid varit, de ger löften, talar i vackra ord om guld och gröna skogar, som en mjuk smekande sommarvind, men snart vänder vinden till en kall omänsklig höststorm med glömda löften, verkligheten har kommit ifatt.
Många människor i vårt underbara Sverige är drabbade av olika funktionsnedsättning, en del lindrigt, andra mer allvarligt till en total omänsklighet. De har inte önskat att bli drabbade, några med funktionsnedsättning har sagt till mej: Jag vill inte bara överleva, utan JAG VILL LEVA MÄNNISKOVÄRDIGT, ATT BLI RESPEKTERAD OCH BLI BRA BEMÖTT OCH VISAD HÄNSYN.
Varför ignoreras, förolämpas, förnekas och förtalas många av dem i en total tystnad? Alla har samma människovärde, men i en tystnad finns man inte, då syns man inte och då finns inte någon existens?
Vem styr samhället idag? Är det politiker eller den globala industrin, eller går de hand i hand? Där endast eliten räknas, inte dem som är en belastningskostnad för samhället? Är det så verkligheten fungerar idag?
När man ser och hör så mycket ljug och förvriden sanning i dagens massmedia, då växer lätt en rädsla och en otrygghet fram, är det så här vi vill skapa vårt samhälle?

Egon Reiver, ordförande för Elöverkänsligas förening i Jönköpings län.


tisdag 12 juni 2018

Funktionsrätt i Sverige, för vem?




Funktionsrätt Sverige är en samarbetsorganisation som består av en rad rikstäckande Funktionsrättsförbund. 
Funktionsrätt i Sverige arbetar och stöder människor som har någon form av funktionsnedsättning, många får hjälp, andra mindre hjälp och en del ignoreras totalt av samhället eller vissa organisationer.

Som bekant använder Försäkringskassan sina kriterier till att bedöma hjälpsökande, Försäkringskassan kan gå så långt att de trotsar dombeslut från Högsta förvaltningsdomstolen för egna tolkningar, för att spara in pengar och ansvariga politiker visar en total handlingsförlamning eller hänvisar till en ny utredning.
Det som ska vara en självklarhet för alla som uppfyller kriteriet, men det gäller inte alltid - det ser mer ut som ett lotteri. Medans vissa får hjälp blir andra nekade eller helt ignorerade, ändå att de uppfyller gällande kriterier.

Nu i valtider talar alla politiker om guld och gröna skogar, likt en sommarvind som sakta sveper över hela Sverige, men efter höstens val har den ljuva sommarvinden förändrats till en kall bister höststorm, då gäller egoismen och de hänsynslösa idéerna och mer omänskliga handlingar.
Vad finns den tillit och de förhoppningar som så många funktionsnedsatta människor och fattigpensionärer behöver? 
Att bli sedd och respekterad som människa, är en mänsklig rättighet, det handlar om att bemöta människor rätt, med eller utan funktionsnedsättning.
Jag går inte närmare in på det, men finns det något ansvar i alla politiska partier, så finns här en möjlighet att vissa det i handling och inte bara i ord.
Den gamla sagan om Rödluvan och Vargen lever fortfarande kvar i det politiska systemet, alla tomma ord och löften som hålls vid liv.
Hur ska vi få tillbaks den tillit till ett mänskligare samhälle, ett samhälle där respekten och den sanna viljan för alla människor bästa. Idag talar politiker om LIKA FÖR ALLA, men de orden gäller bara vissa etablerade grupper i samhället, vad jag förstår.

Egon Reiver, Eksjö

onsdag 21 februari 2018

Det finns inget tjänsteansvar.


Regeringen utreder att minska personlig hjälp till funktionsnedsatta personer och deras mål om att sänka kostnader och antalet sjukskrivna. Det har lett till att Försäkringskassan kräver mer administration från läkarna, samtidigt som de sätter sig över läkarnas beslut samt lämnar den sjuke ensam utan ersättning - allt i jakten på att sänka antalet sjukskrivna. Detta är inget unikt för nuvarande regering, så var det även under de 8 år Alliansen regerade. Punkt slut.
Nuvarande sjukvårdsminister Annika Strandhäll i regeringen är ansvarig för sjukvårdsfrågor, hon är beredd att göra förändringar, politiker är dock politiker, oavsett partifärg: De lovar runt men håller tunt, verkligheten visar svaret.
Jag har en vän som kämpar med sin funktionsnedsättning och vill inte vara samhället till last. Att inte bli trodd av sjukvården, att man blir svårt sjuk av det man blir, är något så helvetiskt att ord inte finns. Det spelar ingen roll vilka mängder av egna bevis som läggs fram, eller intyg från alla omkring som vet vad det handlar om. Inget biter, ingenting. Du existerar bara inte. Sänder tankar till alla som lever i exakt samma situation. Att inte bli trodd, det är det absolut värsta man kan vara med om.
Det är starka ord från verkligheten, myndigheters ovilja som gör mej så upprörd och frustrerad, knappast ingen ansvarig politiker vill engagera sej i frågan, de skyller ifrån sej eller är det inte deras bord? Att gömma huvudet i sanden är ingen bra merit, många borde skämmas att inte våga engagera sig mer för de svaga och sjuka i samhället.
Myndigheters nonchalans, åsidosättande, genom förvrängd sanning, förnekande, att lämnas därhän, kränkningar och förtal med mera, är tyvärr det bemötandet som speglas mot det människor som mot sin vilja har drabbats av en funktionsnedsättning, som de aldrig valt frivilligt.
Egon Reiver