torsdag 14 augusti 2014

Att stå vid sidan om ......


När plötsligt en nära anhörig börjar bli mer svag och trött, energin räcker inte längre till som tidigare, inget känns igen som det varit tidigare. Fler olika symtom visar förändringar till det sämre,  en hörseln som försvagas ännu mer och allt fler ljud blir odjud och tar död på de samtal för att vilja konversera.
Livet som till stora delar hade varit ett stort leende, efter det vi hade träffats under den bästa perioden i våra liv. Vi hade båda jobb som vi trivdes med, hade bra socialt utbyte efter vårt behov, många gemensamma intressen och en närhet som var guld värd.
En hörselnedsättning hos min kära, som utvecklade hinder för att jobba vidare, (det krävdes dubbel energi för att försöka höra och uppfatta vad som sägs), jämfört med en normalhörande.
Detta är min berättelse, som visar hur livet snabbt  kan förändras från att vara ett stort leende, att få leva obehindrat och de stora problemen fanns inte på kartan. Att bli totalt utslagen, att bli sjuk och inte betrodd av svensk sjukvård och läkare. Symtom som onormal trötthet, koncentrations- och minnesproblem, svår huvudvärk, hudproblem och utbrändhet är några saker jag kan peka på. Hennes trötthet visade sig var överkänslighet från den omgivningen av elektromagnetiska fält och radiofrekvent mikrovågstrålning m.m. En stort problem inom sjukvården är att en psykosomtisk förklaringsmodell används inom sjukvården, som gör det svårt att få gehör för biokemiska förklaringar. El- och strålningsöverkänslighet är miljörelaterat, telekomindustrin har stor kunskap inom detta område men tonar ner riskerna på grund av ekonomiska intressen.
Det började med att hon inte tålde sin bärbara dator, vid beröring fick hon stickningar och värk i kroppen, problem med sömnen, kraftig huvudvärk och kände sig allmänt dålig likt typ influensa. Hon klarade inte ens av att läsa till belysningen från en svag glödlampa, utan endast i dagsljus och en kortare stund till  skenet av stearinljus.
Plötsligt började hela vardagen med alla rutiner att slås i  spillror, det sociala livet blev en skugga av sitt forna jag. Hon klarade inte av att vara i närheten av en fast telefon och den mobila telefonen var inte ens att tänka på. Det vara bara några vänner som bemödade sig att skriva brev, något som de knappast hade gjort i modern tid och att skicka mail på datorn var helt uteslutet.
Att bli helt isolerad från barn, barnbarn, vänner och bekanta gjorde inte situation lättare, det sociala nätverket fungerade inte längre, att inte klara av att ens vara i närheten av en vanlig trådbunden telefon, spis eller annan köksutrustning. När det var som värst i början var hon under några dagar totalt helt sängliggande, hon hade ingen kraft och energi att stå på benen, men allt efter som började hon att träna med att vara upp små stunder för att sedan åter vila.
Jag vid hennes sidan och var helt inriktad på att hjälpa till med de sysslor och göromål som gjorde vår vardag lättare för henne. Verkligheten var att gå tillbaks till ruta 1 och börja helt om från början, att på så kort tid förändras alla möjligheter till intet och en verklighet som myndigheter inte vill kännas vid. Att stå  bredvid en person som står mig nära och känna sig maktlös är mycket frusterande och i min hjärna snurrade många varför och vad kan vi göra?
Den hjälp vi behövde fick vi inte från dem som vi skulle fått det utav, istället fick jag söka med ljus och lykta på ett internet, många kvällar och nätter. Här fanns mycket av den information som jag så väl behövde för att gå vidare. Att inte bli betrodd av den sjukvård som vi har var mycket kränkande
Att våga tro och försöka se möjligheter är en styrka, att klara av och börja lösa problem är också en drivkraft till att försöka se möjligheter som kan finnas runt hörnet, samtidigt som jag kände en styrka att lösa detta, så fanns i nästa stund en känsla av tomhet, osäkerhet och tvivel. Plötsligt kände jag mig så liten med ett stort hinder som bara växte och växte. Vad ska jag börja? Vad ska jag göra? Klarar jag av detta? Finns det något kvar att leva för om jag inte räcker till? En stor svart rullgardin hade dragits ner framför min känslo- och sociala värld, all kontakt kändes bruten och de flesta förstod inte vad jag talade om och vad som hade hänt.
Efter det att den första chocken hade lagt sig, var att göra en agenda för elsanering, att införskaffa sig all tänkbar information om el- och strålningsöverkänslighet, att se möjligheter och utföra dem. Varje andetag, varje moment var en påfrestning och frustation, det fanns inte mycket energi till övers och min inspiration hade fått en rejäl knäck. Varje ny dag blev en mognad på att lösa problem och med tiden blev allt bättre och bättre, steg för steg, dag för dag. Även om tiden kunde kännas overklig just då så fanns ljuset där framme som stärkte min tro och övertygelse att inte ge upp.
Det har nu gått några år sedan 2008, vi har fått bra stöd, respekt och förståelse från många mämmiskor, de som försökte förstå det problem som gällde, de människorna är guld värd i vår omgivning. Tyvärr fanns det även personer som bara viftade bort allt detta mer eller mindre som nonsen, eller som helt enkelt inte var intresserade av att vilja förstå problemet. Några personer kunde även visa en otrevlighet och nonchalans, vilket jag tycker var ett lågt vattenmärke.
Som avslutning vill jag betona: Visst har trådlös teknik många fördelar och det tillhör infrastrukturen, men man får inte glömma bort att även bra teknik är inte helt ofarlig. Den måste användas på rätt sätt, användas vid rätt tillfälle och med en försiktighetsprincip. Att stanna upp och vara medveten om detta är ett livsviktigt argument.
Det finns ett stort antal människor som inte tål denna teknik, som blir dåliga eller sjuka när de blir utsatta för elektromagnetisk strålning. Här måste vi alla visa respekt och förståelse, vi får inte glömma de mänskliga rättigheterna, det gäller alla och som ska vara ett stöd för de funktionsnedsatta människorna i samhället.
De som drabbas av funktionsnedsättning, gör det inte frivilligt. Ingen vill mista en del av sin frihet men ett funktionshinder tvingar dem att acceptera fakta.
Egon Reiver