När man tar del av Peter Rawets artikel Eurosamarbetet, blir man mörkrädd hur ekonomin sköts, vi som är statister kan bara läsa och begrunda.
Högst upp, i de två penthouselägenheterna, bor tyskarna och fransmännen. I tyskarnas lägenhet lyser minimalismens renhet, i perfekt skött form. Fransmännens lägenhet däremot är stor och sliten, och det börjar läcka från balkongen ner på övriga lägenheter efter många år av grandiosa fester.
När det nu är dags för stämma i bostadsrättsföreningen är det dessa två som gör upp om villkoren för hur det gemensamma huset ska hålla stånd inför vintern. Övriga medlemmar i föreningen är bara statister när nu pengar skall dras ihop till en akut reparationsfond efter åratal av vanskötsel.Fransmännen kan inte dra på sig mer skulder för då åker de på högre räntor (sämre kreditbetyg som gör det dyrare för dem att låna). Fransmännen vill också att alla i huset ska vara med och hjälpa till med deras badrumsrenovering eftersom deras avlopp (banker) är mer sammankopplade med husets svarta får, grekerna.
"Värst hos grekerna"
Konstruktioner som alla i huset är ansvariga för hävdar fransmännen. Irländarna, portugiserna och grekerna kommer inte att bidra med ett dugg till fonden. De har ändå utlovats hjälp att renovera åtminstone de bärande väggarna, annars rasar hela huset samman. Värst är det nere hos grekerna där dörrar och fönster redan eldats upp för att hålla värmen.
Italienarna och spanjorerna ligger lågt för att dölja dyra fulrenoveringar av elsystemen i sina lägenheter. Renoveringar som kan tända eld på hela huset. Tyskarna är för sin del bara trötta på att betala för alla andra.
Det är med andra ord inte frid och fröjd i Brf Euron inför onsdagens toppmöte, 22:a i ordningen, efter två års misslyckanden, då återigen nya räddningsplaner för Eurohuset skall presenteras.
Tyskland och Frankrike står för nästan hälften (209) av eurons räddningsfond, EFSF, nuvarande storlek på totalt 440 miljarder Euro. Eftersom Irland, Portugal och Grekland redan begärt hjälp så försvinner deras förväntade bidrag på över 30 miljarder Euro till fonden redan i utgångsläget. Redan nu har fonden också åtaganden för 160 miljarder Euro i dessa tre länder med Grekland i spetsen.
Många miljarder saknas
Får Spanien och Italien problem så kan ju inte heller dessa länder bidra med några pengar till räddningsfonden. Då försvinner ytterliggare dryga 131 miljarder Euro. För att rädda, eller för att kunna trovärdigt backa upp de stora ekonomierna Spanien och Italien finns det alltså inga för de här sammanhangen materiella summor.
Men det tar ju inte slut där - bankerna skall ju också räddas för 108 miljarder. Pengar som skall fyllas på efter förväntade förluster i Grekland och för att stärka dem för större påfrestningar. Men då skall man också veta att det är EU:s misslyckade bankmyndighet som räknat ut hur mycket mer pengar bankerna behöver.
Misslyckad eftersom samma myndighet redan två gånger tidigare vid så kallade stresstest misslyckats med att kolla upp Europas bankers svagheter. Den sista undersökningen gjordes så sent som i juli i år. Den internationella valutafonden, IMF; tror exempelvis att det behövs mer än dubbelt så mycket pengar för att rädda Europas banker.
När nu också EU vill att bankerna skall ta förluster på upp till 60 procent på sina lån till Grekland (man kom överens om 21 procent så sent som i somras) kan man ju undra hur aktuell dess egen myndighets beräkning av bankernas kapitalbehov är.
Bör bankerna rädda sig själva?
Men nu tycker många att det inte är statliga pengar som skall rädda bankerna utan deras ägare - aktieägarna som skall står för notan. Kanske moraliskt riktigt men ändå svårt att genomdriva i praktiken för EU. Blir det här verklighet så har bankerna hotat med att helt enkelt krympa sig själva genom att låna ut mindre pengar.
Lånar bankerna ut mindre pengar så drabbar det ju företag och privatpersoner och naturligtvis hela ekonomin. Hotet att krympa sig är verkligt eftersom bankerna då slipper ta in dyra pengar från aktieägarna. Dyra pengar eftersom bankaktiernas värden är pressade.
Statliga pengar är också förödande för ryktet och innebär oftast krav om vinstutdelningsförbud och bonusstopp för ledningarna. Då kan en mindre bank kännas som ett skönare alternativ. Men för Europas länder så smyger sig lågkonjunkturen in bakvägen genom njuggare banker om hotet blir verklighet.
"Ett trix att ta till"
Fonden EFSF måste alltså bli större utan att något land behöver gå in med mer pengar. För en privatperson känns ju denna matematik omöjlig att lösa.
Men för länder som redan lånar pengar för att kunna låna till än mer skuldsatta länder finns det trix att ta till. Fonden kan helt enkelt komma att garantera delar av krisländernas egna lånebehov. På så sätt kan fonden skydda mycket större belopp. Det här kallas hävstång på finanssvenska. Men trovärdigheten i det här ihopplappade bygget känns svag.
Övriga världen i form av internationella Valutafonden IMF:s deltagande är nog en förutsättning för att inte vindarna skall blåsa omkull bygget redan i höststormarna. Tyskarna säger ju nej till att den enda som kan trycka pengar skall delta i räddningsarbetet, ECB, den Europiska Centralbanken. Där lever fortfarande den tyska rädslan för att sedelpressarna skall leda till hyperinflation där pengarna förlorar sitt värde.
Ovanstående sifferrabblande visar att det brinner i buskarna att få in mer pengar för att långsiktigt stabilisera det skamfilade Eurohuset. Det är inte bara några takpannor som behöver bytas, utan här ska bärande bjälklag och spruckna rörstammar bytas. Precis som realityseriens arga snickare kräver att de sammanboende han skall hjälpa "måste börja snacka med varandra" måste Euroländerna lösa krisen gemensamt från bottenvåningen upp till penthouse-lyorna.
Peter Rawet
Ekonomikommentator
peter.rawet@svt.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar