Funktionsrätt – är till för vem?

Det finns många av oss som har mer eller mindre funktionsnedsättning, eller som andra vill kalla funktionsvariation.

Vad innebär det att ha en funktionsnedsättning? För den som är helt beroende av t.ex. permobil, rullstol etc., finns många besvärande hinder för dem som andra människor inte ägnar en tanke åt.

Egentligen är vi alla beroende av att se och höra, men för den synskadade finns det ”osynliga hinder” över allt och för dem med nedsatt hörsel till dövhet kan problemen i samhället vara otroligt besvärande.

Att testa med att stänga av ljudet på Tv:n, är för mej helt omöjligt att följa med i debatter eller annan information. Visst förekommer textning som är bra, men vid direktsändning kan den vara mycket bristfällig eller sakna helt och hur ska då vederbörande kunna följa med och förstå innehållet???

Det finns flera organisationer som har problem som ”gemensam nämnare”, jag tänker på en del människor med doftallergi och de som reagerar mot trådlös teknik, mobil strålning eller EMF: De är helt uteslutna att kunna åka allmänna kommunikationsmedel som tåg, buss och flyg. De är också förhindrade att kunna gå på bio, teater och vistas i andra allmänna utrymmen, av den enkla anledningen att de reagerar negativt och mår dåligt eller blir sjuka av  dofter från parfym och liknande ämnen eller ”smogen” från mobiltelefon och annan trådlös teknik, en del reagerar även mot elektromagnetiska fält som finns i dagens teknikutrustning.

Vad vill jag ha sagt med detta? Alla är vi medborgare i samhället, alla har vi rätt till mänskliga rättigheter, alla betalar vi skatt efter de möjligheter och omständigheter vi lever i. För vem gäller mänsklig rätt till funktionsrätt, en rättighet att få delta i samhället på olika nivåer och möjligheter?

En sak kan vi konstatera, det är ingen status att var drabbad av någon form av funktionsnedsättning i dagens samhälle, jag vill påstå att det finns krafter i samhällets olika organ, som helst vill sopa vissa delar under mattan eller förneka eller förvränga verkligheten, en bister sanning.

Egon Reiver,